Då jag greps och anklagades för att ha kidnappat och mördat Helén Nilsson hamnade jag i ett chocktillstånd. Jag tappade till och med rösten. Kriminalinspektör Monica Olhed måste ha uppmärksammat detta, då det var hon som tog DNA-provet på mig samt senare förhörde mig. Men det var ingen som brydde sig. Nu var alla i ett upphetsat tillstånd i tron om att de hade funnit ett spår som de trodde kunde leda till Helén Nilssons mördare. Då jag greps fick jag även supa mig redlös innan första förhöret hölls, och det fanns ingen advokat närvarande. Fick höra inspelningar senare från det förhöret och jag skulle bara brytas ner till ett erkännande. Så nu skulle detta brott lösas en gång för alla, kosta vad det kosta ville.

Jag blev senare tilldelad en advokat, Sven Jernryd, som polis och åklagare Pär Andersson, Kristianstad, hade utsett och som jag inte fick byta http://ulfolsson.bloggsida.se/1/den-svenska-rattssakerheten  Advokat Jernryd talade om för mig att han var en mycket god vän med domaren Jan Alvå samt att han hade haft åklagaren som elev en gång. Av advokaten fick jag även direkta ”order” att jag för mitt eget bästa skulle erkänna brott jag anklagades för. Att domaren senare begick jäv brydde sig advokaten inte om. De så kallade karaktärsvitten var personer som kände mig minst men kunde tala mest skit om mig. Trots åklagarens skyldighet till objektivitet (Rättegångsbalk 23 kap 4§) fick jag inte åberopa egna vittnen, och skrämmande var också att min ”advokat” inte tyckte det behövdes. När den rättspsykiatriska undersökningen skulle göras i Malmö fick jag andra direktiv. Då skulle jag inte yttra mig överhuvudtaget, samt att advokaten sa till mig, ”hur tokigt du än nu tycker att detta verkar med frågor och så, så ska du bara hålla med Sten Levander för ditt eget bästa”. Det är också oerhört märkligt att ”erfarna” läkare inte noterade mitt tillstånd.

I detta chocktillstånd befann jag mig i under hela tingsrätts- och hovrättsförhandlingarna. Det för mig en helt obegriplig och overklig värld jag hamnat i. Tyckte mest jag befann mig i någon slags ”dimma”. Det var först i slutet av hovrättsförhandlingarna som chocken började släppa och jag började få någon slags uppfattning om vad som höll på att hända. Då ville jag lägga fram bevis som jag hade och som kunde peka på min oskuld, men som det stod i tidningen Sydsvenska Dagbladet den 14 juni 2005 ”Olssons advokat bad honom ge sig” så jag fick inte säga något. Jag ifrågasatte detta, började undra vad som egentligen pågick och sa till advokaten att jag har inte riktigt förstått vad som pågått. Trots mina protester och vädjan till advokaten om att jag ville tala, och som Kvällsposten citerade mig att jag sa den 5 juni 2005 – ”hur kan det sluta nu?”, så blev jag bara ignorerad.

Att gå igenom tingsrätts och hovrättsförhandlingar utan att förstå vad som händer, och inte få byta advokat, får bara inte förekomma. Att jag befann mig i detta chocktillstånd utnyttjades också av tingsrätten. De lät göra en rättpsykiatrisk undersökning innan dom fallit eller innan man eventuellt erkänt brott. Men å andra sidan så är det ingenting som gått rätt till i mitt fall. Nu gjordes ändå en rättpsykiatrisk undersökning på mig innan dom fallit, domaren hade begått jäv och jag hade inte erkänt. Läkarna hade ju att utgå ifrån att jag var skyldig och därför blev resultatet som det blev vilket bland annat tingsrätten senare lutade sig på då jag blev dömd.

Efter att ha läst de delar av förundersökningen jag fick tillgång till, vilket var långt ifrån allt, så är jag relativt övertygad om att den som verkligen känner till vad som hänt Helén Nilsson och Jannica Ekblad är Angelie Svensson. Enligt min advokat skulle Angelie också vara mycket angelägen att hennes egen dotter blev skyddad. Från vad fick jag aldrig reda på. Angelie har tydligen sagt under rättegången att hon varit i kontakt med mig tidigare och det måste hon väl i sin fantasi ha varit då eftersom hon tydligen har ett så bra minne och kan tala om en massa som jag skulle ha gjort. Detta kan även tyda på att om hon minns mig så bra, så kan hon ha hjälpt till och legat bakom några eller alla av de falska telefonsamtalen för att få mig misstänkt. Det lustiga är bara att Angelie Svensson förnekar all tidigare kännedom om mig innan rättegången. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/andrade-vittnesmal

Vad jag även kan förstå från de få delar av förundersökningen jag fått ta del av, kan det vara en narkotikauppgörelse som ledde till mordet på Jannica Ekblad, och så visste hon nog en hel del och hade förmodligen hotat med att tjalla så det var därför hon röjdes ur vägen. Jag kan inte minnas att jag träffat Jannica mer än att det skulle i så fall ha varit den dagen då jag hade brutit armen och var på en fest senare på kvällen i Malmö. Då skulle detta möte ha varit 16 år innan jag greps och det är inte lätt att komma ihåg om man bara träffat personen i fråga en gång och förmodligen då också i ett berusat tillstånd. Det är ju klarlagt att de kontakter jag hade i Malmö vid den tiden även kände Jannica.

Om jag nu har träffat Jannica på denna fest och skulle ha haft ett sexuellt umgänge med henne, vilket det påstås, så skulle detta umgänge ha varit tre dagar innan hon mördades, eftersom sperman som fanns i henne var ett par tre dagar gammal och om det nu var min sperma som fanns i henne. Men det är ju inte säkert att det är mitt DNA för det är framtagit men den s.k. LCN tekniken, vilket är en osäker teknik och får inte användas som bevis i andra länder. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/den-sa-kallade-dna-bevisningen Jag kan inte heller förstå att jag under de fysiska omständigheter jag befann mig i med en bruten arm skulle kunna mörda Jannica och hantera henne på det sätt som polisen påstår, och detta på en yta av ca 1,75m². Men så vägrades jag ju också att få göra en rekonstruktion på hur brottet skulle ha gått till. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/blodsparen-i-min-stuga Det fanns även nagelskrap under Jannicas naglar. Ett av bevisen ”som bara försvann”.

Detta är fakta jag känner till. Helén Nilsson försvann på måndagskvällen och då var jag på jobbet. De som också jobbade då var Thomas, ”Sebban” och Lisa. När Helén hittades på lördagen så hade hon inte legat på fyndplatsen mer än minuter enligt rättsläkaren. Då var jag hos min syster flera mil bort, vilket hon inte vill minnas och det förmodligen av all uppståndelse som det blev och speciellt mediedrevet efter henne och hennes barn. ”Vem vill riskera sitt anseende genom att bli sammankopplad med en i media redan dömd mördare? Flera som kände mig väl, fläckfria och ärliga samhällsmedborgare, valde att inte uttala sig. Andra som ändå trädde fram ratades av media när deras bild inte stämde in på gärningsmannaprofilen”.

Sedan är det teorier om vad som hänt. Detta som återges här är bara gissningar på ett händelseförlopp som hände år 1989. Helén Nilsson försvann på en måndagskväll. På onsdagskvällen skulle det ha varit två killar som skulle ha hämtat mig. Jag skulle ha blivit skjutsad till ett lantställe där det var fest och där jag då med största sannolikhet blev drogad med någonting för jag har inget minne av vad som hände sedan. En fest där olika ”fina” människor skulle ha deltagit. Om jag nu hade träffat Angelie Svensson där vet jag inte. Angelie förnekar ju i mer än tio år att hon överhuvudtaget sett mig eller vet vem jag är. På denna fest skulle det finnas teorier om att Helén Nilsson skulle ha varit. Var Helén har varit förvarad eller vem det var som kidnappade henne har jag definitivt ingen aning om. I min stuga jag hade då har hon aldrig varit. Ännu mindre vet jag vem som dödade henne. Men eftersom Angelie Svensson var så angelägen om att skydda sin egen dotter, enligt min advokats utsago, och att jag eller någon annan skulle få skulden för kidnappningen och mordet på Helén Nilsson, är jag övertygad om att hon vet vad som hänt Helén.

Om det nu var så här det gick till. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/dna-lognen

Observera att jag skriver om det nu var så här det gick till. Det vet jag ju inte helt säkert. I chocktillståndet jag var måste jag ha blivit påverkad och tagit till mig av all information jag matades med om hur brottet skulle ha gått till, ha tvingats att acceptera händelseförlopp som jag inte har en aning om samt påverkats av polisens ”dolda” förhör och hur de hela tiden lade fram många olika teorier för mig om hur det skulle ha gått till då Helén mördades. Med dolda förhör menar jag alla de gånger polisen kom och ”hälsade på mig” i häktet. För det var inget annat än regelrätta förhör utan advokats närvaro som jag utsattes för. I mitt fall spelade detta mindre roll eftersom jag ändå inte hade någon advokat som företrädde mig. Jag gick bland annat frivilligt igenom ett hypnosförhör och lär ha talat om någon fest. Denna fest kan mycket väl vara vilken fest som helst eller ingen fest alls. Så att om jag blev hämtad av ett par killar och skjutsad till en fest kan vara en händelse som hänt vid annat tillfälle som jag kom ihåg eller en ren påverkan av polisens framläggande av olika teorier om hur brottet skulle ha gått till.

Egentligen ska jag inte spekulera mer i det hur det kan ha gått till för jag har inga fakta. Men det är väl några som undrar över vad jag tror, och detta är vad jag tror. Flera år senare är det förmodligen en eller flera händelser (vad eller vilka vet jag inte) som sker så att det börjar bli besvärligt för någon eller några, angående Helén Nilsson. Jag har under åren haft en viss kontakt med killar och äldre herrar i Malmö trakten och det är högst sannolikt att dessa även har ingått i samma bekantskapskrets som Angelie Svensson. Henrik som jag kände från Malmö tiden kände ju även Jannica och Jannica var ju kompis med Angelie. Det har i alla fall under åren hänt märkliga saker. Det har varit allt från konstiga telefonsamtal, till och med tomma brev, brev med tåg eller bussbiljetter till någon jag skulle möta men som aldrig kommit m.m. Jag berättade för advokaten om att jag även fått ett antal mobiltelefoner under åren för att hålla kontakt med några herrar och att jag hade många mobiltelefoner var ingen hemlighet.

Det var först när jag fick ett riktigt hotbrev som jag började bli orolig. Det innehöll små vita stenar, varför det vet jag inte, och det stod att jag skulle sprängas i bitar om jag talade. Jag visste inte vad de var för något som menades som jag skulle känna till och som de var rädda för att jag skulle tala om. Jag kopplade samman det med att jag hade hjälpt polisen att avslöja en narkotikahärva och det var en varning till mig om det. De som låg bakom narkotikahärvan hade ihjäl en av mina hundar som hämnd. Jag skickade i alla fall några av dessa små vita stenar till min syster och förklarade att jag var orolig och att någon var ute efter att skada mig eller kanske till och med döda mig. Brevet till min syster finns sparat på en hårddisk till min dator. Jag har även fått hot om att min son skulle ”skadas”.

Det var först efter gripande som jag kom att tänka på detta med Henrik och att det kanske hade någonting med mina kontakter i Malmö att göra. Jag berättade för min advokat Sven Jernryd om hotbrevet med stenarna och att jag talat med min syster om det. Men Sven Jernryd svarade mig bara att ”detta är ingenting att ta upp nu, rättegången är ju snart slut”. Min syster ville heller inte tala om detta hotbrev med Jernryd sade han till mig, och det kan jag i så fall förstå efter allt jagande som media utsatte henne och hennes familj för. Men som sagt det spelar ingen roll för breven är bevarade på hårddisken.

De som nu hade kommit med detta hot var väl osäkra på vad jag visste eller inte och om jag skulle tala med polisen, så de blev så rädda att de tyckte väl att de hade nog inget annat val än att göra verklighet av hotet för nu skulle jag verkligen plockas bort. Jag fick med posten en biljett till Malmö, vilket inte var så ovanligt vid den tiden, och när jag hade åkt ner till Malmö så märkte och såg jag direkt att jag var skuggad. Vilka de var och i vilket syfte visste jag inte men man märker bara att någon följer efter. Därför drog jag mig till ställen med mycket folk för att försöka skaka av mig dem för det var tre vad jag lade märke till. De var inte så lätta att bli av med så jag hoppade på en buss och hamnade i Burlöv där jag gick in på OBS. Där var det en bomb som small och där två oskyldiga människor blev allvarligt skadade. Fyra dagar efteråt fick jag ett brev och en vit flat sten där det stod (med utklippta bokstäver) – ”du hade tur denna gång”. Även detta brev finns skannat och sparat på hårddisken till min dator. Uppgiften om att det skulle vara vita stenar i bomben tror jag inte polisen gått ut med.

De som låg bakom bomben kan i så fall också ha legat bakom alla falska spår och som senare lurade mig till Kalmar och förmodligen drogade mig där, men fick troligen avbryta det hela då det kom folk och de inte kunde arbeta ostört. De hade i alla fall fått köpa ett SIM-kort för att kunna använda min mobiltelefon för jag hade stängt av mobilen och hade Pin-kodslås på. Att jag på något sätt blivit satt ur spel ett antal timmar i Kalmar vittnar ju Kalmarpolisen om. Då de fann mig säger de att jag var utslagen men inte var berusad. Polisen sa också att de var säkra på att jag inte visste att jag befann mig i Kalmar. Det hade de rätt i för jag kommer inte ihåg mycket förrän dagen efter då jag vaknade i en okänd lägenhet.

Det lilla jag förstod vid tingsrättsförhandlingen var att det var kört för mig när det kom i dagen att spaningsledaren Per-Åke Åkesson senare hade gett polisen i Kalmar direktiv om hur de ska skriva sin rapport om händelsen i Kalmar. Man kan bara undra varför de fick direktiv hur de skulle skriva sin rapport och vad som hänt och vad som skulle döljas. Helénfallet blev ju Per-Åke Åkessons ”skötebarn”. Det var på Helénfallet han skulle göra revansch. Kosta vad det kosta ville och offra vem eller vad som helst, bara han kunde få skryta med att han hade löst fallet. Men åklagaren och den store ”detektiven” Åkesson fick ju använda sig av en prostituerad narkoman (som jag överhuvudtaget aldrig någonsin sett eller talat med) som begick mened för att få mig fälld. Det är verkligen rättsröta av högsta nivå. Även min advokat reagerade men gjorde som vanligt ingenting. Han hade väl också fått direktiv hur han skulle agera. Per-Åke Åkesson avslutade sin polis-”karriär” på lögner, falskhet samt att sätta dit en oskyldig för kidnappning och mord bara för att nå sitt mål.

Spaningsledningen stirrade sig helt enkelt blinda på mig och förbisåg alla andra spår. Många spår blev också fördärvade. Min advokat brydde sig inte om någonting, ignorerade allt jag sa och ville bara att jag skulle erkänna. Men jag kan bevisa att det inte är så som domstolarna trott, för där jag bodde i Vimmerby så i ett av källarutrymmena under den nedersta hyllan satt två hårddiskar till min dator fästa med kardborrband. Att jag satte dem där var för att jag var rädd att få inbrott för jag hade hjälpt polisen med att avslöja en narkotikahärva och på dessa hårddiskar finns ovärderlig information och hade narkotikalangarna fått reda på vilken information jag sparat om dem så hade de vänt upp och ner på hela lägenheten.

Den ena hårddisken, nr 1, är med Windows 98 och innehåller privata och personliga saker. Där finns också kopior på allt material från just det som jag lämnade till polisen då jag hjälpte de att avslöja narkotikahärvan. Alla samtalen jag buggade. Där finns bl.a. information om bilar, registrerings nummer, telefonnummer, adresser i Vimmerby, Hultsfred, Växjö, Lund, Malmö bl.a., alias namn, gömställen, mötesplatser, hämtningsställen, var det skulle hämtas och lämnas nycklar m.m. Här finns även kopior på breven med de vita stenarna. Jag till och med skannade stenarna så de finns på bild.

Den andra hårddisken, nr 2, är med Windows XP. Här finns massor av material från mina resor. Alla kontakter jag hade. Telefonnummer som var med på de mobiltelefoner som jag fick. Jag tror att det är 8 – 10 st mobiltelefoner som jag fått och med några av de så har det följt med simkort med nummer på, förmodligen oavsiktligt. Här finns även en hel del foton på personer som jag skulle träffa men inte fick namn på, fick bara foto för jag skulle känna igen dem, och mail som jag sparade till vilka jag hade kontakt med då. Jag skulle lämna tillbaks fotona när jag träffade dem så jag skannade och sparade allt. Fick ju också ladda ner material på disketter och USB-minne från bland annat bibliotekets datorer för jag var ju inte uppkopplad själv. Så finns det en lista med rätt så många mail adresser. En hel del av adresserna hade jag inte med att göra utan fick de ibland av misstag från andra. Ibland dessa mail finns det från den som ordnade så att jag kom till Kalmar då jag blev förmodligen drogad, och som jag skrivit tidigare så sa polisen i alla fall att de inte trodde att jag var medveten om att jag befann mig i Kalmar och det hade jag inte riktigt klart för mig heller förrän dagen efter då jag vaknade i en okänd lägenhet.

Den tredje hårddisken som satt i datorn då den beslagtogs var en ”blindgångare” och nu efteråt så tycker jag det är märkligt att polisen inte undrade över varför den bara innehöll programvara och inget annat.

Jag bad också både polisen och min advokat att gå in och öppna mina mail för att kolla dem. Då hade de fått se vem det var som ville att jag skulle komma till Kalmar och då även tidigare till Malmö. Nu gjorde de aldrig så och när de sedan väl frågade efter mina lösenord till mina mail adresser så var det för sent, för de hade stängts ner och det gör de efter 3 månader om man inte använder de. Men det spelar ingen roll nu för allt materialet är ju sparat på hårddisk 2. Om jag har nämnt hårddiskarna tidigare för polisen kommer jag inte ihåg för dels var jag ju i chock och så var jag förvirrad över hela situationen och då är det inte säkert att jag tänkte på dem. Jag kunde helt enkelt inte agera rationellt, och jag är också osäker på om jag har nämnt dem för advokaten Sven Jernryd. Allt var ju så overkligt och jag tyckte det bara snurrade i huvudet hela tiden. Satt ju isolerad i nästan åtta månader med ljuset på dygnet runt och jag skulle förklara en massa som jag inte hade en aning om. Vad jag vet nu också i efterhand är att sitter man så isolerad som jag gjorde så är en sådan behandling psykiskt nedbrytande och till slut fungerar ingenting. Jag tappade tidsperspektiv och allt.

Efteråt har jag inte vågat berätta om hårddiskarna för någon läkare eller psykolog för jag har varit motarbetad från rättspsykets sida och jag är säker på att de skulle lämna informationen till media (journalisten Per Lindelöw vid Kvällsposten eller Tobias Barkman vid Sydsvenskan) som läkarna så intimt samarbetade med. För jag kan aldrig tro att Lindelöw eller Barkman skulle gå till polisen med uppgifterna. Lindelöw hade även sagt till advokat Sven Jernryd att han aldrig skulle sluta jaga mig innan han visste vem som mördat Jannica. Lindelöw kände ju Jannica bra och enligt egen utsago skulle han ha någon form av förhållande till henne.

Jag har senare i ett brev, den 3 juni 2008, skrivit till Dag Andersson vid rikskriminalens mordkommission och berättat om hårddiskarna. Jag har tyvärr aldrig fått något svar från honom trots jag begärt det. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/varfor-far-jag-inte-svar

Sedan blev jag också mycket trakasserad, förnedrad och hotad av vårdpersonalen vid rättspsyk i Västervik. De som var flitigast på detta var läkarna (som helst kallar sig doktorer) Svante Bäck och Tomas Svensson, och av sjukskötarna Rita Thörngren, Roger Andersson och Fredrik Seger samt av skötarna Christer Wetterström, Tomas Alvin, Peter Karlsson och Carina Pettersson, så jag helt enkelt vågade inte säga mer. De hotade mig ofta och skulle tvinga fram ett erkännande. Hjälpte en gång en annan personal med ett dataproblem men fick höra efteråt att jag var ”en jävla narcissist” och att jag var ”så jävla duktig” för att jag har datakörkort. Jag har otaliga buggade inspelningar under hela min tid i Västervik på dessa övergrepp, samt mycket annat. Med hjälp av läkarna Svante Bäck och Tomas Svensson, också i Västervik, så fortsatte media att måla upp en sådan förvrängd bild av mig så att det framstod som att jag skulle vara en paranoid dåre och inte bli trodd om jag kom med de uppgifterna då. Media har ju gjort allt för att jag ska framstå som skyldig utan att ta reda på fakta. Jag har anmält detta ett otal gånger till PO och PON, men PO och PON tycker att det finns ett allmänintresse om att få läsa skit om mig.

Har även anmält att det som stod skrivit i min journal stod även skrivit i Kvällsposten dagen efter. Men detta tycktes även ligga i allmänhetens intresse att få veta allt som står i min sekretessbelagda journal så det blev heller ingen åtgärd. Sen kan man bara undra hur Kvällsposten kunde få del av min journal och om ingen sekretess råder inom sjukvården i Kalmar läns landsting överhuvudtaget. Kvällsposten måste ha fått uppgifterna samma dag som de skrevs in i journalen för det stod ju tryckt i tidningen dagen efter. Media har för övrigt skrivit så många lögner och antaganden att det till sist blivit sanning och det finns de som påstår att media inte påverkar allmänhet och domslut.

Så har även läkare och psykologer sagt bland annat till myndigheter att Ulf Olsson inte är något att bry sig om för han kommer snart att erkänna, då är det ju klart att ingen lyssnar på mig så att någon upprättelse eller resning i HD tror jag inte på. Så nu ska de med alla medel få mig att erkänna brott jag inte gjort. Ett sätt är att ”isolera” mig från mina anhöriga genom att flytta mig så långt bort som möjligt, samt strunta i alla skriftliga och muntliga löften om en ny objektiv RPU undersökning för de har väl något att dölja. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/vardens-syfte I min vilda fantasi trodde jag att det skulle bli bättre när jag blev flyttad till Sundsvall, men så blev det inte. Det är ju samma ”gäng” som ”vårdar” (förvarar) mig och med samma inriktning och de har bestämt att jag är den skyldig. Jag har ju fått detta förslag tre gånger under min tid inom psykvården – ”Vi vet inte vad vi ska göra med dig så det bästa för oss alla vore om du tog livet av dig”.

Eftersom jag inte vill bli lika manipulerad som Thomas Quick blev av ”minnesforskaren” Sven-Åke Christiansson, så påstår Christiansson och läkarna Kjell Långbergs och Göran Fransson att jag har en oerhörd stor återfallsrisk till brott. Detta påstående läggs fram vid alla förhandlingar. Det beklagliga är också att de sakkunniga vid länsrätt- och kammarrättsförhandlingarna verkar ju bara vara jasägare. I mitt fall föreslår även sakkunnig att jag ska tvångsmedicineras precis som det gjorts med Thomas Quick. De frågar även om man vill ha ett ombud vid läns- eller kammarrätts förhandlingar, men man får inte välja ombud själv utan det ska vara en advokat som är utsedd av läns- eller kammarrätten. Precis som det var vid tingsrätten och förekommer i vissa diktaturstater.

Sven-Åke Christiansson ville ju även ha mig som sitt ”objekt” i Västervik där jag skulle vara ”gödkalven” till hans nystartade bolag han har tillsammans med sin svåger. Jag finns med i hans broschyr. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/falsk-marknadsforing Christiansson uttalade sig även för media den 6 juli 2005, dagen efter hovrättsdomen, att Ulf Olsson sannolikt hålls inlåst livet ut. Detta utan att han överhuvudtaget hade träffat mig, än mindre talat med mig.

Så det spelar ingen roll hur oskyldig jag än är. Läkarnas och psykologernas inställning är att, är jag dömd då är jag skyldig. De vill inte alls sätta sig in i mitt fall om hur jag blivit dömd och på vilken bristfällig bevisning utan göra som de gjorde med Thomas Quick, manipulera mig och tvinga fram ett erkännande som de vill höra. Men hur ska jag kunna berätta en historia som jag varken har fakta eller underlag för om hur det gått till? Fattar de ingenting? Jag blir också tillsagd om att jag ska få en ny RPU undersökning så måste jag begå ett nytt brott. De vill alltså att jag ska göra brott medan jag sitter här. Någon permission eller andra förmåner får jag aldrig heller så länge jag inte erkänner. Att media påverkade domen och styr min vård har jag blivit varse om och det utnyttjar ju läkare och psykologer för att dölja sin inkompetens och feghet genom att säga – ”men det skulle ju bli ett jävla skrivande om vi gav dig permission”.

Det är ingen myndighet som vill ta tag i mitt ärende. Ingen jurist som vill ställa upp och hjälpa till för bilden av mig har blivit så negativt cementerad. Journalisterna Per Lindelöw och Tobias Barkman kommer också att göra allt för att försämra mina möjligheter till upprättelse med sina skriverier. Det är oerhört tragiskt när media inte håller sig till fakta utan smutskastar för att öka upplagan. Media har bestämt sig och vinklar sina artiklar så att jag ska framstå som skyldig utan tvivel. En saklig journalist borde istället granska varför faktum om DNA-analysen i mitt fall tystades ner. DNA-analysen genomfördes med LCN-tekniken vilket i alla andra länder inte har något enskilt bevisvärde och hur man kan bli dömd med hjälp av DNA-teknik som är lika osäker som blodgruppsanalys. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/forskare-gar-till-hart-angrepp

Inte en enda gång spekulerar journalisterna i om polisen kommit fram till rätt lösning. Tidningarnas uppgift att förmedla sakliga och samhällsgranskande nyheter utgör en grundbult i det svenska demokratiska samhället. I mitt fall har de gjort allt annat. Så jag har sett mig tvungen att stämma några tidningar och har ärendena med mål nummer B10415-08, B10630-08 och B10632-08 vid Tingsrätten i Stockholm samt mål nummer B3450-09 vid Tingsrätten i Malmö. Något som är mycket beklämmande, är att Tingsrätten i Stockholm tillåter att samma jury sitter med vid alla målen. Detta är ju helt klart en jävsituation och det känns som en ”dussinrättegång” som förekommer i diktaturstater. Sedan har ju media även skickliga advokater och resurser bakom sig, så de kan ju slingra sig ur denna situation. De får skriva vilka lögner som helst och med PO och PON i ryggen så säger de bara att det ligger i allmänhetens intresse att få läsa dessa amsagor.

Jag har trots det gott hopp om att vinna dessa förhandlingar men de drar ut på tiden och jag orkar inte med att vänta på utslaget av domen på grund av hela min situation. Så jag har skrivit till respektive tingsrätt, förklarat min situation och att jag tänker ta mitt liv. Läkaren Göran Fransson har även sagt till mig att det inte spelar någon roll hur utgången blir i dessa fallen, han ska ändå finna motiv för att hålla mig kvar här. Att jag bett om och blivit lovad förflyttning har bara varit ett spel för gallerierna.

Att ha gripits och anklagats för så grova brott och sedan fysiskt och psykiskt isolerats som jag blev är vetenskapligt bevisat att då fungerar ingenting. Att vittnesmål och bevis ändrades hela tiden för att det skulle stämma in på mig. Hade jag när tid var fått en resning eller bara en ny rättegång eftersom domaren begick jäv och en annan advokat så hade detta kanske varit löst för länge sedan. Jag fick inte en chans att försvara mig eller att plocka fram mina vittnen. Det finns inte tillstymmelse till rättvisa någonstans i domen mot mig. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/aklagarnas-objektivitetskrav – http://ulfolsson.bloggsida.se/1/objektivitetskrav-i-forundersokningen

Om nu inte detta gått så borde de ha behandlat mig som människa inom rättspsyk och jag fått vettiga psykologer att tala med och kunnat lita på. Inom rättspsykiatrin är det total kaos där man absolut inte får någon hjälp utan ska bara säga det som läkaren vill höra. Jag ville heller inte blanda in anhöriga för de har redan fått så mycket skit för detta bara för att de försöker hjälpa mig. Inom rättspsykiatrin har de bara ett mål och det är att bryta ner mig till ett erkännande. Min psykiska hälsa betyder ingenting. Personalen uppträder väldigt narcissistiskt, är väldigt intolerant och håller en väldigt kort också samt ska övertyga mig om min skuld.

Varför är det ingen som ifrågasätter hela bevisningen mot mig? Varför är det ingen som ifrågasätter huvudvittnet Angelie Svensson som aldrig har varit i kontakt med mig. Varför är det ingen som tar reda på vart Helén Nilsson har hållits förvarad i en vecka? Varför fick jag inte göra en rekonstruktion på åklagarens påstående att jag skulle ha mördat Jannica Ekblad med en arm och detta i ett utrymme på ca 1,75m²? Det är ju inte ens bevisat att det är Jannicas blod som hittats utan bara att det är samma blodgrupp. Varför är det ingen som ifrågasätter DNA-analysen? Jag har även skrivit till The Forensic Science Service, Wetherby Laboratory i Birmingham och bett de förtydliga hur analysen gått till. De vägrar att svara. Jag har så många frågor men får inga svar.

Jag har blivit oskyldigt dömd för kidnappning och mord på Helén Nilsson och för mord på Jannica Ekblad. Jag kan inte i förstå hur det kan påstås att jag skulle ha kunnat kidnappa Helén Nilsson när jag var på jobbet eller var jag skulle ha haft henne förvarad. Jag kan inte förstå hur jag med en arm skulle ha kunnat döda och hantera Jannica Ekblad på sådant sätt som åklagaren påstår. Och är det som åklagarens huvudvittne Angelie Svensson säger, då är jag är också ganska övertygad om att Angelie Svensson har gjort sig minst skyldig till anstiftan till mord angående Helén Nilsson och Jannica Ekblad samt anstiftan till mordförsök på mig.

Cirka åtta månader i häkte med ljuset tänt dygnet runt, fulla restriktioner, förhör som kunde ske mitt i natten och alla dessa ”smygförhör” när polisen ensam kom och talade med mig i cellen. Sedan de sista åtta månaderna i Västervik där jag fick så kallat klossvak. Fick inte tala med någon annan patient, övervakade besök, avbrutna telefonsamtal och ständiga trakasserier från personalen. Allt för att jag skulle brytas ner och erkänna brott jag inte gjort. Och det största bedrägeriet var att spaningsledaren anlitade en före detta prostituerad narkoman som överhuvudtaget aldrig varit i kontakt med mig till huvudvittne. En kvinna som i alla år har förnekat all kännedom om mig ända fram till rättegången. En kvinna som enligt min advokat klart och tydligt begår mened, och att jag inte fick använda mig av ett enda av mina vittnen. Bevis som hela tiden ändras för att det ska stämma in på mig. Det hela är en fruktansvärd rättsskandal.

Polis och åklagare har inte varit objektiva. De är skyldiga att lägga fram all fakta (Rättegångsbalk 23 kap 4 §). Men i mitt fall hade de tagit bort allt som talade till min fördel. All mörkläggning om den bristfälliga bevisningen tystas också. Finner polisen ett DNA-spår så är man tydligen skyldig till allt, när det i själva verket knappast kan bevisa att man ens varit närvarande. DNA-spåret kan ha transporterats till fyndplatsen av olika anledningar. I mitt fall är det även osäkert om det är mitt DNA som hittats. Det fanns även politiska intressen för att jag skulle bli fälld och att DNA ska kunna användas som bevis trots att det inte kan bevisa gärning. Skulle jag få upprättelse nu, så skulle det ställa till med oreda i rättssystemet. Det skulle bli många fall som skulle få rivas upp. Då är det bättre att låta det vara, gömma undan mig på en anstalt och glömma bort allt. Det är tydligen så den svenska rättvisan fungerar. Men polisen lär ha varit inne på rätt spår från början, och det är att det skulle vara två olika mördare som nu går lösa.

Jag kommer aldrig att skrivas ut härifrån. Det är förutbestämt att jag kommer att få en livslång vård utan några vidare undersökningar. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/varden-vill-tysta Läkare och psykologer använder termer som att man inte har någon samarbetsallians eller saknar sjukdomsinsikt för att jag inte kan berätta just vad de vill höra eller som de fantiserar om. Det finns ju ingen insyn i psykvården och därför ingen som kan eller vill ifrågasätta deras utlåtanden. Man kan ju bara undra om de själva har någon insikt. De vet inte alls hur brotten gått till som jag blivit dömd för mer än vad de läst i tidningarna. Det finns faktiskt oskyldigt dömda, http://ulfolsson.bloggsida.se/1/oskyldigt-domda-ar-en-del-av-systemet Också finns det ett visst hämndbegär för att jag har anmält läkarna varpå de har fått kraftig kritik från JO. JO:s beslut – klicka på dessa länkar (3968-2007) samt (5196-2008). Psykiatrins inställning är att ju mer du klagar, ju längre vårdtid. Inom psykiatrin kommer de naturligtvis att förneka allt detta, men det spelar ingen roll för allt är dokumenterat med ljudupptagningar.

När det gäller de sakkunniga som ska yttra sig vid förhandlingarna, så är det ett stort hån mot psykiatrin och rättsväsendet. Då jag var i Malmö och gjorde RPU undersökningen så gjordes även andra medicinska undersökningar på mig. Bland annat gjordes en undersökning som skulle visa om jag var sexuellt hämmad, alltså om jag var ”sexgalen”. Detta var jag inte och därför var resultatet från den undersökningen inte av intresse att presentera vid tingsrättsförhandlingen. Den talade ju till min fördel. En annan undersökning som gjordes kunde konstatera att jag har en sjukdom som heter Gynekomasti, det vill säga att jag har utvecklat bröst. http://sv.wikipedia.org/wiki/Gynekomasti Detta utnyttjades genast av Sten Levander som då påstod att jag var transexuell, ville byta kön och att transsexualism var en psykisk sjukdom. Jag har aldrig haft någon önskan om att få byta kön. Utan att ha gjort några ytterligare undersökningar eller hört om min åsikt så skriver läkarna in i min journal att jag har denna ”psykiska sjukdom” som heter transsexualism och har en önskan om att få byta kön. Vid samtliga länsrättsförhandlingar så bekräftar sakkunnig denna ”sjukdomsbild” samt föreslår tvångsmedicinering för att få mig till att tala. Det är fruktansvärt att vid varje förhandling vara utsatt för dessa påhitt och förnedringar. Hur kan vuxna människor hålla på att förnedra och trakassera på detta sätt? Förstår de inte vad de ställer till med? Förstår de inte att det är ett lagbrott de håller på med. Vad har dessa människor för utbildning?

Dessa kränkningar och förnedringar är vad en skicklig advokat skulle ha åtgärdat och anmält. Men det är kanske inte lätt när advokaten är utsedd av läns- och kammarrätt.

Så under dessa år som jag varit på rättspsyk så har absolut ingenting hänt vad det gäller vård eller andra utredningar. Vid den rättspsykiatriska undersökningen som gjordes i början då jag var i ett chocktillstånd, gjordes även en del oprofessionella uttalanden, påstådda sjukdomar och personliga åsikter från läkaren som är till min nackdel nu. ”Skuggspelet” som sedan följer vid länsrättsförhandlingarna är ett stort skämt. http://ulfolsson.bloggsida.se/1/lansratten

Personalen har sagt att om jag tar livet av mig så är det detsamma som att jag erkänner. Ett uttalande för att förhindra att jag tar livet av mig. Men samtidigt säger de att jag har ingenting att se fram mot om jag inte erkänner, utan då kan det vara lika bra att du tar livet av dig. Hur ska man tolka sådant? Så säger läkare och psykologer att de inte kan få någon samarbetsallians med mig och hur ska det kunna ske när man hela tiden blir kränkt på detta sätt?

De som har ”vårdat” mig har inte haft något som helst intresse annat än att tvinga fram ett erkännande och när jag kan få eller vill ha hjälp av någon annan så stoppas detta genast med besöksförbud, http://ulfolsson.bloggsida.se/1/ovilja Det är ingen eller inget som får störa läkarnas och psykologernas metoder att bryta ner mig, som de gjort med andra, till ett erkännande. Det är mycket viktigare för dem att lösa brott än att se till min psykiska hälsa. Jag sitter inspärrad här, dömd för brott jag inte gjort mig skyldig till och ska behöva ta emot en massa skit. Ifrågasätter man något, ja då är man psykiskt störd och en rättshaverist. Hur ska man överhuvudtaget kunna ha förtroende för dessa människor? Hur ska man överhuvudtaget kunna lita på dessa människor? http://ulfolsson.bloggsida.se/1/rattshaverist

Nej, domarens jäv, åklagarens totala brist på objektivitet, polisens ändringar av bevisen, bevis som undanhölls, förändrades eller ”glömdes bort”, användandet av vittnen som begår mened, prioriteringen av att DNA ska ha ett så starkt bevisvärde, medias vilda fantasier och ihållande spekulationer samt den obefintliga kompetensen inom psykiatrin har gjort min situation totalt ohållbar. Sen var det allt för många förståsigpåare som yttrade sig i början och hjälpte till att cementera bilden av mig som en galen mördare. Media borde syssla med att ta reda på fakta i stället. Men för min del spelar detta ingen roll nu, för jag kommer aldrig att få någon upprättelse och jag kan inte leva i en fantasivärld i hopp om att någon ska få insyn i psykiatrins slutna värld.

Här sitter jag i en förutbestämd förvaring resten av livet för att bli kränkt av en maliciös personal, förnedrad för brott jag inte gjort mig skyldig till, påhittade symptomen på sjukdomar som t.ex. transsexualism. Jag mår inte bra av denna falskhet, alla dessa lögner och förnedringar. Det förekommer också en fruktansvärd särbehandling här. Ingen normal människa skulle må bra av en sådan behandling. Jag kommer aldrig att få vare sig frigång eller permissioner om jag inte erkänner. Orkar inte ens med att vänta på hur det ska gå med mina ärenden vid tingsrätterna i Malmö och Stockholm. Jag hoppas att någon med kurage vill ta tag i mitt fall och reda ut vad som hänt. Inte minst för de anhörigas skull och då även mina egna anhöriga. För min egen del har jag absolut ingenting att se fram emot eller att leva för, utan jag kan ta läkare och psykologer på orden. Det bästa för mig är helt enkelt att bara få dö, än att sitta här som en levande död.

Tyvärr så kan jag inte ta fram detta brev idag för det försvann vid en rumskontroll. Rumskontroller skedde ovanligt ofta mot mig. Att brev ”försvann” på rättspsyk i Västervik kan jag bevisa för jag har inspelade (buggade) samtal som bevisar att så gick det till, att personalen helt enkelt kastade brev som de inte förstod sig på eller kunde vara till besvär för dem. Jag hade tyvärr inte tillgång till dator och skanner då så jag kunde inte spara det på den vägen.

Än värre var det att när jag senare anmälde dessa missförhållanden och skickade med ljudfiler till HSAN och andra berörda myndigheter så ignorerades jag helt. De berörda läkarna och psykologerna hade ju sagt till att inga myndigheter skulle bry sig om mig för att jag kommer snart att erkänna brott. Det skulle de se till att jag gjorde.

Men å andra sidan, vem vill tro på mig nu efter allt ”hamrande” som media håller på med om i mitt fall. Man orkar inte med alla lögner, spekulationer eller annan skit som skrivs.

Jag har även hela tiden inom rättspsyk blivit tillsagd att jag absolut inte får blanda in någon utomstående för få hjälp eller på något annat sätt få rätsida på mitt fall. Det har varit besök till mig som blivit stoppade. Utomstående som kanske skulle kunna hjälpa till och bringa klarhet i mitt fall. Det är väl för att de är rädda för insyn samt att läkarna Göran Fransson, Kjell Långbergs, Svante Bäck, Tomas Svensson och den självutnämnda experten Sven-Åke Christiansson själva ska stå för äran att ha fått lösningen på mitt fall och med ett erkännande från min sida.

Jag fick ju aldrig ta fram de vittnen vid rättegångarna som kunde styrka att jag varit på min arbetsplats då Helén försvann. Samt efter all uppståndelse och amsagor som media hamrade på med så vågade inte min syster vittna att jag var hos henne då Helén hittades. Helén hade legat på fyndplatsen i högst 10 – 15 minuter enligt rättsläkaren och då befann jag mig ca 4 mil därifrån.

Jag fick aldrig göra någon rekonstruktion på hur åklagaren kunde påstå hur jag skulle kunna ha mördat Jannica Ekblad med en arm och på ett så litet utrymme som ca 1,75 m². Vems var hudavskrapen under hennes naglar och vems var fingeravtrycken som fanns på säcken som använts? Det är många frågor som ingen vill svara på.

I mitt fall finns det dessutom många DNA spår som kan uteslutas komma från mig, trots det ansåg man inte att det kunde finnas andra gärningsmän! Man var så fast i sin övertygelse att man till och med trodde att jag skull kunna ha tillfogat och hanterat Jannica på det sätt som obduktionsprotokollet visade, med EN arm och den andra bruten och ogipsad. Tror de även att Hulken finns på riktigt, eller har de aldrig känt vilken oerhörd smärta det innebär att röra på en arm med benbrott?

Ett kraftfullt bevis för att polisen har manipulerat bevisen är att SKL redan 2002 har fått in jämförelse prov från Ulf Olsson, trots att jag inte greps förrän juni 2004 då jag också frivilligt lämnade DNA-prov.

Men det värsta är inte att detta har gått fel från början, utan att myndigheter och högt uppsatta personer blundar för denna skandal istället för att visa att vi har ett rättssäkert samhälle som rättar till de brister som utgör undantagen. Genom att de inte rättar till bristerna kan man förmoda att detta inte är ett undantag utan det sätt som svenska statens rättsväsende byggs på – inkompetens och godtycklighet. Justitieminister Beatrice Ask tycks vara mera angelägen om att lyfta upp fingret för att känna vart väljarvinden blåser, än att lyfta ett finger för att höja kvaliteten i det svenska rättsväsendet, precis som företrädaren Thomas Bodström. Tydligen ska alliansen ta bort ”flummet” från dagens skola, borde det inte vara lika viktigt att höja kunskapen inom rättsväsendet?

08-12-19-till-alf-jonsson

Ytterliggare ett brev som ingen bryr sig om att svara på.

Det finns ingen som vill eller kan ta ansvar.

På fyndplatsen fann man även ett kvitto från en transportfirma. (Se även denna länk: http://ulfolsson.bloggsida.se/1/cold-case-sverige) Att även notera är att jag fick reda på av min advokat att det kommit in ett erkännande till polisen i form av en datadiskett som var märkt med ett företags namn. Hypotetiskt skulle alltså det vara möjligt att hennes kropp transporteras till markägaren i Tollarp som med hjälp av sina grävmaskiner på ett mycket enkelt sätt skulle ha kunnat göra sig av med kroppen så att den aldrig skulle hittas.

Den vecka som Helén var försvunnen skulle hon bland annat ha setts i Stockholm av flera vittnen, och av alla de tekniska undersökningar som är gjorda i min stuga så finns det inte ett enda spår efter Helén för att hon har aldrig varit där. Men det är ganska enkelt att tänka sig hur rädda och hotade alla som på något sätt kände till brottet kände sig, och de gett varandra (och därmed även polisen) att rikta uppmärksamheten mot någon annan.

I förundersökningen talas om en herrklubb, med uppsatta herrar i vårt samhälle, som ska ha vetat vad som egentligen har hänt. Att de i så fall skyddar brottslingarna är inte konstigt. Deras anseende hänger på att härvan inte reds ut utan tystas ner. Vad är då mer perfekt än att hitta en person som kan utmålas som gravt psykisk sjuk lögnare och totalt förhindra alla mina kontakter med omvärlden för att inte riskera att bubblan spricker. Någon måste ju offras.

Notera också att det så kallade försvunna telefonsamtalet från Kalmar påstods ha ringts exakt en vecka före samtalet med min f.d. sambo. Det som polisen påstår är att de inte hade någon kännedom om detta samtal förrän långt efter det att jag blivit gripen. Detta verkar vara lite väl arrangerat för att en person med sunt förnuft ska tro på att det är ett resultat av gediget polisarbete.

Att detta är arrangerat blir tydligt eftersom jag inte lämnade något DNA prov före den 9 juni 2004. Polisen var hemma hos mig den 3 juni 2004 och skulle underrätta mig om att jag skulle inställa mig till förhör. Fakta visar att polisen lagt stora resurser på att förhöra och informera vittnen kopplade till mig långt innan det vare sig hade genomfört DNA test eller fått kännedom om det så kallade erkännandet per telefon. Det betyder att alla dessa insatser sattes in utan att polisen hade ett enda bevis för min inblandning. Hur trovärdigt är detta?